Detaljbilder 1:10

Akterkastellets gångspel.

Det väldiga bjälkknäet på fördäck.

Vantfästets block och surrning.

Nagelbänken.
 

Detta är den dramatiska berättelsen om den tre meter långa ekmodellen (skala 1:10) i Koggmuseets stora sal. Museet finns i Malmö.

Modellen gjordes 1998 av Harry Alopaeus (se fotnot) som en studie av den medeltida Skanörskoggens skrovkonstruktion inför ritningsarbetena till den 30 meter långa Malmökoggen. Harry räknade med att modellen – prototypen till den stora koggen – skulle leva en månad och sedan transporteras till fjärrvärmeverket. Därmed dödsdömd första gången.

Modellen var byggd fuktigt ekvirke och utan utseendemässiga krav. Av okänd anledning togs modellen till utställningen på koggvarvet (projekt Malmö Kogg). Där placerades den inomhus i torr värme under två och ett halvt års tid. Modellen började att torka; bord lossnade, sprickbildning skedde.

När utställningens upphörde slängdes modellen ut men räddades i sista stund (av undertecknad) från ödet att brännas upp i fjärrvärmeverket. Dödsdömd andra gången. Modellen slängdes in under tak utan väggar.

Där låg den fram till våren 2003 då Harry kontaktades av filmfolk som arbetade med inspelningen av medeltidsfilmen "Tre solar". Man behövde ett vrak av en strandad kogg för placering i vatten vid strandkant.

Harry tillverkade för- och akterkastell, mast med segel, tog hål i bottnen för förankringsjärn och fyllde skrovet med frigolit.

Harrys vrakmodell kördes först på lastbilsflak (lastbil med fyra framhjul och 8-tonskran) till Österlen väl förpackad med frigolit och täckt med presenning. Ingen filminspelning där. Nästa resa gick till södra Öland. Nit igen. Modellen togs tillbaka till Malmö och kördes därifrån upp till filminspelningen i norra Bohuslän. Roland, som körde kranbilen, förklarade i Bohuslän att modellen måste täckas med presenning efter användandet.

När han åkte tillbaka för att hämta modellen råkade han ut för ett så kraftigt skyfall vid Göteborg att torkarna inte orkade med. På plats upptäckte Roland att någon presenning inte lagts över koggen. Den var kort och gott sjöblöt. Väl hemma igen placerades vraket utomhus och ett nytt skyfall.

Modellen hade blivit bredare och krökts på längden. Samtliga bord hade lossat från varandra. Mellan spanten och bordläggningen skiljde en till fem centimeter! Ett stort antal bord var förstörda, i botten gapade hål, Koggmodellen, prototypen, dödförklarades av anställda på varvet. Skicket var förfärligt.

Jag fick dock tillstånd av projektchefen för varvet Wolfgang Gerdes att ta in skrovet i snickartält. När modellen lyftes upp på ett bord vred den sig som en disktrasa i 30 graders vinkel.

12 juni 2003 påbörjades räddningsaktionen – en renovering var det inte tal om.

85 arbetsdagar och 680 timmar senare kunde modellen transporteras från varvet samma dag som varvet lades ner.

Ny adress blev Koggmuseet arbetet påbörjades med att återställa "Harrys vrakmodell". Av denna återstod, förutom skrovet, aktre delen av akterkastellet med de vackert gjorda åtta knäna, förkastellet, rodret, rån och seglet. Allt utom förkastellet har bearbetats, seglet försetts med insydda lik.

När det gällde själva riggen var målsättningen var målsättningen att den skulle bli minst lika bra som den stora koggens. Den blev i några avseenden (riggen) bättre!

December 2005 inleddes ett nytt kapitel. Det två gånger dödsdömda, sedan dödförklarade vraket användes som skolskepp. Den stora koggens blivande besättning drillades i rigghantering.

Lastbilen som transporterade modellen runt i södra Sveriges färdades en sträck motsvarande Smygehuk till Treriksröset och åter Östersund..

Chauffören Roland hade två kommentarer:

- Den här transporten har kostat en förmögenhet.

- Jag har aldrig sett så mycket av Sverige.

Slutligen; dagen när filminspelningen skulle ske blåste det upp en storm. Det blev ingen filminspelning!

Vid verktyg och protokoll

Nils Blid

Fotnot: Harry Alopaeus – marinarkeolog, modellbyggare, vrak- och fartygskunnig av rang och kunnig i det mesta – gjorde huvudparten av dykningarna efter Skanörskoggen, svarade för rekonstruktionen och var i största allmänhet själen i koggbygget.