"Upptog och döm mig icke för hårdt, i min Olycka. "Fredrik" har med
storm och ström drifvet i land på Tysklands kust, ej lång från
Wismar. Den är nu omöjlig att rädda."
"Jag borde nu sjelf hoppa i sjön."
Så skrev den olycklige befälhavaren Johan Otto Eriksson på den
tremastade skonerten "Fredrik af Bollsbyn", Ånimskog i Dalsland, den
29 januari 1889. Dagen innan – kl. 22.30 – hade fartyget strandat
och hjälplöst förlorats.
Det
här är den dramatiska och delvis grymma historien om
toppsegelskonerten "Fredrik af Bollsbyn ", dess befälhavare Johan
Otto Eriksson och min långa resa i FREDRIKS spår, som började 1977
och avslutades (?) 2008.
Fredrik var dåvarande häradsdomaren Nils Fredrik Eriksson, Bollsbyn,
en kilometer söder om Ånimskogs station mellan Åmål och Mellerud.
Fredrik var f ö min farmors far.
Det var i början av 1980-talet som min fru Marianne upptäckte ett
foto i en kista. Bilden, en målning av ett fartyg, hade
avfotograferats av hembygdsforskaren Gustaf Löfving. Vi tog kontakt
med Gustaf, som hade omfattande kunskaper i ett i Ånimskog närmast
okänt ämne – nämligen socknens på 1800-talet omfattande
seglationsverksamhet på Vänern och Dalslands kanal.
I dag återstår inte mycket av denna verksamhet; en tavla (på
Dalslands museum), ett par bitar järnskrot, några spillror av vrak
och ett brev om en utfärd till platsen där FREDRIK byggdes.
Gustaf hittade handlingar i Trollehätte kanals liggare som visade
att FREDRIK passerat Brinkebergskulle (Vänersborg) 3 juli 1885.
En
annan uppgift – från en av domarens sonsöner – berättade att
fartyget gick på grund i "fyllan och villan" av en inhyrd skeppare
och att fartyget sjönk som en sten eftersom lasten just var sten.
Hösten 1995 påträffades en låda "Allmänna handlingar" i en
pastorsexpedition. I den låg följande dokument:
Så
började min långa resa som gick via Stockholms tingsrätt,
Riksarkivet, Landsarkivet i Lund och ett emigrantregister.
Många har hjälpt mig under resans gång. Speciellt gäller detta
Brigitte Witt, Malmö, som översatt gammaltyska till svenska, en
prestation, och som därmed gett bakgrunden till strandningen 29
januari 1889. Ett tack till Björn Larsson, Säffle.
1985
skriver Gustaf Löfving:
"Hej Nisse
För 14 dagar sedan gjorde jag en promenad till Fynning och letade
efter Fredriks bädd. Något märka efter fartygsbädd fanns inte – den
var nog av timmer och skall ha flyttats till Vänsberg. Men jag fann
ett stenröse som såg anlagt ut så jag plockade i mossa och stenar
och fann små stenkol och en liten järnbit. Detta var nog smedjan för
varvet. Platsen är i norra ändan av Fynning och stranden lämplig för
bädd. Det var där som jag sa till dig att vi skulle leta.
De mesta löven har fallit.
En hälsning Gustaf"
Gustaf Löfving avled kort tid efter brevet. Han fick inte ta del av
min långa resa.
Nils Blid
hotmail.com